Monday, the 15th of January 2007

The elevator was broken so we had to practise some stepwalking. It is hard since it is very very slippery. We walk very slowly but still he slips and his back slides down 4-5 steps. He is cool, but that is not very pleasant.

We have started to train his back legs with a minimun of weights (coins) but it is nothing one should do without professional help. We have a physiotherapist to help us so that we put the weight exactly where i should be, and use it correctly. His apetite is some what better, and honestly food is not an issue for him. He has full control. He is not too thin nor to fat. When he eats less that is ok, when he wants more, he gets that.

Silvia sent an invitation to an akita week-end with 3 shows. One national with Antonio rojo from Spain as judge, one Akita Special with Angelica Kammerling as judge, and a third with Tomio Fujihata as judge. This is in February which makes it hard for us, even though it is very tempting. I am very very hesitant regarding putting Manuel on a plane...Manuel would for sure handle it under normal circumstances but so many things can go wrong. The temperature, the handling, the air etc. I have to think about this a little longer and see what my conclusions will be./Charlotte 

Mikael and Manuel played a long time with the "activating toy", but Manuel is too smart and finds short-cuts. I have been working a lot, the trains have been delayed due to the storms, so I have arrived home really late every evening, so I have met a really really happy dog in the door-way. He can hear me walking the steps and is lying next to the door waiting for med. This is a very nice home-coming./Charlotte

Wednesday, the 17th of January 2007

A very loong day at the daycare. I was going to the office in Älmhult and the storm has prevented all trains from going there. I needed the car. The one that has got the car has to leave, and pick up Manuel at the day-care.

We were both very tired when we got home, and I amused myself by making fun "of a proud Akita" (Manuel) by wraping his head in bandage just letting the ears stick out. Yes I know...not so funny, but I was tired and laughed until I cryed. If I say something is "ok" then Manuel trusts me....for better and worse. He looked at Mikael with a look saying: "help?".

We had some grooming, collecting the "wool" as usual and brushed his teeth. This evening I guess Mikael stood by the crossing waiting ro Manuel to take contact...haha...if you have no patient... you should not have an Akita. (Your shouldn't have anything living around you at all) /Charlotte

Thursday, the 18th of January 2007

Well, today was a working day, even though I was at home. The morning stroll was no fun for Manuel, with me on the phone all the time. Kind as he is, he behaved and made what he was supposed to without getting any direct attention from med. Then Manuel had to stay in with me whilst I was working. I skipped the lunch so I could quit early and go for a long walk with Manuel. Me and Nina went to Bokskogen and went for a walk in heavy rain, with mud and wind. Manuel loved it! Now he is satisfied and is lying in the living-room drying off. /Charlotte

Fredag 19 Januari 2007 Dagisdag. Fick en liten pratstund med Beaglen Hunding på lite avstånd på kvällen. Han har så trevliga ägare så vi stod och pratade en stund. Hunding är lite kaxig så någon meters avstånd sådär är lagom. /Charlotte

  Lördag 20 Januari 2007 Mitt på dagen stack jag och Micke med Manuel till Ribban. Det var perfekt på så sätt att det knappt var några andra hundar där.  Det blåste och regnade och jag varnade Micke för vad som skulle hända. Jag har sett Manuel förr i sådant här väder, han blir helt taggad och springer som en galning! Ojojoj vad kul han har/ser ut!. Dessutom var det ju gott med översvämningar överallt där han kunde gå och "fiska". Tur man är välekiperad med regnställ, regnhatt, gore-texskor och ett gott humör. Där var en hund som inte kändes bra, som kom alldeles för rakt på mot oss, det kände både jag och Micke så vi samarbetade fint där. Jag tog Manuel och gick iväg, ignorerandes, och Micke promenerade i hundens väg. Inget dramatiskt alls, men kunde ha blivit om vi inte varit observanta. Det är en av anledningarna till att vi bara är på Ribban när det är uruselt väder...Manuel älskade det. Alla fåglar, vidderna och allt lerigt vatten. Sen när vi kom hem var han toppad hela kvällen och ville ha uppmärksamhet, eller skapade uppmärksamhet. Det var faktiskt första gången jag kände på mig att han inte behövde gå ut, fastän han pockade på det. Så han fick snällt vänta. Alla andra gånger han har sagt till har det faktiskt "trängt på" men nu var han så toppad, helt enkelt övertrött, och försökte hitta på något konstant. Men han fick ge sig, och då dröjde det inte länge förrän han "däckade".  /Charlotte

ndag 21 Januari 2007 Dagisdag. Idag bestämde vi träff med min syster i Bokskogen för hon skulle titta på hur Manuel rör sig och se om vi kunde träna honom (kohasigheten) på något speciellt sätt för att muskla honom rätt. (nu pratar vi i lugn takt...) Vi sprang, och gick lite fram och tillbaks på olika typer av underlag/lutning för att visa hur han rör sig. Han är ju ännu outvecklad, och växer fortfarande (även på höjden) och hon menade på att hon såg en klar förbättring sedan i julas, dvs han har bara "växt sig bättre". Dock har vi kommit överens om att nu är han så pass gammal att man kan försöka påverka lite också eftersom det inte är bra för hans höfter om han rör sig för ko-hasigt.  Därefter testade vi fram var vi skulle fästa en vikt i storlek med ett mynt på hans ben. Detta kan bli hur fel som helst om man inte gör det korrekt, så det är inte att rekomendera för någon som inte har proffshjälp. Sjukgymnastiken skall vara typ 5 min varje runda, inte mer...så då kan man ana hur fel det kan bli....Till slut hittade vi exakt position för dels vänster- och högerben. Man kan ju göra mer skada än nytta om man bara testar själv. Hon kan ju se exakt varifrån det hela kommer, och vad som skall korrigeras, hur lite det skall göras osv... Trots allt, det vi kom fram till att förutom sjukgymnastiken var ju att det viktigaste är ju, som vi alla vet, att få springa lös i kuperad terräng, lite, och frekvent. Just nu är han högre i bakkärran vilket är lovande, för då kommer ju framändan snart, det har det gjort hela tiden, vilket innebär att han skall bli ytterligare några cm högre. (vilket jag velat från början) men han är helt underbar såsom han är.

Han blev överlycklig när vi öppnade bakluckan och han hörde hennes röst. Sen gottade han sig i vattendragen som vanligt och var överhuvudtaget väldigt duktig. Oj jag glömde! Vi borstar tänderna flera gånger i veckan nu. Manuel har egen eltandborste och han kommer frivilligt till sin skinnpuff när jag tar fram borsten. Sen rensade vi öronen och borstade lite. Han gillar att bli ompysslad. Vi sitter just nu och planerar för en vecka då vi skall ta semester för att chansa på en restresa för skidåkning. Det ser inte bättre ut än att vi missar utställningen i Malmö. Jag tycker det blir trevligare och trevligare med utställningar, men inget....inget kan slå skidåkningen. Men vi har långt kvar tills det är klart. Vi skall kolla med passning, och sen är det ju inte säkert det finns någon restresa när vi vill och då får vi ju stanna hemma och jobba. Jag längtar så enormt efter antingen riktigt med snö (men då bor jag ju fel) eller att kvällarna blir längre så det blir lite ljusare. Manuel skulle må bra av en lite längre promenad alla kvällar i veckan men just nu blir det ju bara belyst slinga i såfall, och då vågar vi inte ha honom lös ännu.

Jaha då är det löptik på gång. Manuel är allmänt orolig här hemokring, sniffar som en galning vid promenad och gnyr, vilket han aldrig gör annars. Går till dörren, går till balkongen och får inte ro. Nu börjas det. /Charlotte