Igår var sista tillfället på spårkursen. Spår hade lagts ut av instruktörerna dagen innan, ett per ekipage. Som avslutning skulle vi själva leta upp spårstarten med hjälp av en karta. Starten och riktning var utmärkt, men sedan var tanken att vi skulle klara oss själva. Jag var lite tveksam innan start i fall Manuel skulle ta sig an spåret. Var det tillräckligt intressant? Jag fick svar ganska snart efter spårstart. Manuel satte fart i ganska rask takt över ett stengärde. På en sten hittade jag blod så jag kände mig trygg i att han kopplat ett grepp om spåret. Första vinkeln tog han direkt. Andra vinkeln ringade han och löste svårigheten bra. I tredje vinkeln så ringade han jättestort och verkade tappat bort sig (oss) men efter ett tag så fick han tag i spåret igen. Den sista vinkeln fixade han galant. Spårslutet var lite besvärligare. Av någon anledning drog nosen honom åt ett annan skogsparti och vi passerade spårslutet (cirka 10 meter i från). Jag lät honom fortsätta och efter en stund insåg han att vi var fel ute. Med lite hjälp hittade han tillbaka till spåret och spårslutet. Ett stort beröm till Manu, han löste det på ett bra sätt och jag är riktigt stolt över honom.

Årets spårkurs gav mig faktiskt mer än föregångaren. Förra årets kurs var inte på något sätt dålig, tvärtom. Skillnaden ligger nog mest i att jag kunnat ta till mig kunskaperna på ett annat sätt. Av någon underlig anledning så ska man själv uppleva svårigheterna med att motivera en hund som kanske tycker att det börjar bli tråkigt med att leta upp en "sur" klöv. Jag var skeptisk till att köra motivationsspår med kanin, men efter första kaninspåret så var det som att byta ut en hackande motor till en 3-liters BMW-motor och addera fyrhjulsdrift. Helt plötsligt hade jag en hund som kom in i "zonen", om jag ska använda idrottstermer. Sedan provade vi släpspår av gråtrut. Hur kul kan det vara på akitans skala över roliga saker att göra? Kul, visade det sig. Plötsligt tog han sig an ett öppenklassspår som han inte hade gjort något annat i sitt liv. Variation, variation och åter variation är nyckeln till att lyckas med träningen. Det är i varje fall den viktigaste erfarenheten jag tar med mig från spårkursen.