(rubriken avser en snabb uträkning jag gjort om den totala sträckan viltspår vi gått)

Nu har vi passerat halva antalet kurstillfällen och jag känner att det är dags att titta tillbaka på vad som har skett.

Kursen startade mindre bra. Manuel ville överhuvudtaget inte ta sig an spåret. Min förklaring till detta är magsjukan som började samma dag och höll på i en och en halv vecka. På grund av sjukdomen hoppade vi över kurstillfälle två. Vid tillfälle tre fick Manuel prova på ett kort släpspår av rådjur och fick konfrontera det döda djuret. Han var intresserad, men knappast entusiastisk. Klöven som låg bredvid var mer intressant. För att förgylla dagen så avslutade vi med ett färskt spår (hjort, fem timmar gammalt). Instruktörernas hypotes om att Manuel inte ville ta sig an ett spår där andra hundar redan gått (som uppstod efter hans vägran vid första kursdagen och som jag avfärdade) visade sig inte stämma då tre hundar hade gått i spåret tidigare under dagen och han villigt lät sin nos föra honom till klöven.

Vid tillfälle fyra så gick vi ett nattgammalt spår som gick ganska bra med tanke på att erfarenheten är begränsad. Vi hade knappast blivit godkända vid ett öppenklassprov, men Manuel hittade ett spår som han följde så gott det gick och det är tillräckligt bra för en nybörjare.

Vid tillfälle fem fick Manuel gå ett färskt släpspår (utan blod) efter kanin. Det var mycket populärt och han gick spåret på ett enastående vis. Inte ens då han fastnade i ett bjönbärssnår rubbade honom. Hans blick när han satt fast var tydlig: "Husse, hjälp mig loss så att jag kan fortsätta spåra...". Lite senare åkte vi iväg till ett grustag för att gå ett nattgammalt spår. Spåret gick inte alls bra. Jag kan se flera faktorer: andra spåret för dagen som dessutom var mycket svårare, ny miljö med "konstiga" unga granplanteringar där sikten för en hund var mycket begränsad, lite märkliga föremål och öppen yta med mycket sol.

Redan när vi hoppade ut ur bilen vid kurstillfälle sex märkte jag att Manuel var på hugget. Vi började med att gå en runda i skogen och Manuel lyckades slå sitt eget rekord genom att bajsa fyra gånger på en halvtimme. Jag kunde dessutom konstatera att magen var i supertrim och matsmältningen var i balans. Vi började med ett 21 timmar gammalt släpspår (utan blod) efter kanin. Jag måste säga att det gick över förväntan. "Tappterna" han fick hade jag lite större förståelse för när jag senare såg röken från grillplatsen: vindriktningen ändrade sig ganska flitigt, ena minuten blåste det från öster för att andra minuten blåsa från väster. Det är inte svårt att föreställa sig vad det gör med ett gammalt spår. "Tappterna" innebar inte att han hade svårt att hitta ett spår, utan snarare att han bestämt ville åt ett annat håll, i strid med spårläggarens uppfattning. En anekdot från spårslutet: trettio meter från kaninen så gick han envist i motsatt riktning över en stig och in i ett annat skogparti (75-100 meter från spåret). Jag tänkte att jag måste låta honom spåra och lösa uppgiften på sitt sätt. Till slut stannade han och tömde tarmen... Ögonblicket efter vände han hundraåttio grader och raskt tillbaka till spåret och kaninen. Sensmoral? Ja, kanske att han har mer koll på det här än jag någonsin kommer att förstå.

Omedelbart efter kaninspåret gick vi ett färskt spår (rådjur/kanin och med blod). Det kändes som en söndagspromenad och i ett parti på cirka 100 meter gick han i avdriften, femtio meter parallellt med spåret. Jag har förstått att det är ganska typiskt för spetsraser att spåra på detta vis. Det kändes faktiskt som att han kunde spåra i ett högre tempo genom att gå sidan om spåret eftersom han då vet att så länge han har vittring och en viss intensitet av doften så är han på rätt väg. Helt ovetenskapligt ska tilläggas. Jag stoppade honom när vi var halvvägs och lät honom vila (vilket är helt okej även under ett prov) då jag märkte att koncentrationen började avta. En minut av att göra ingenting och lite vätskepåfyllning kan faktiskt vara skillnaden mellan att lyckas och misslyckas. 

M & M