|
Igår åkte vi till Vargadalen på Söderåsen för att gå anlagsprov för viltspår. Under tiden vi stod och väntade på vår tur pratade jag lite med de andra provdeltagarna som hade gått öppenklasspår, d v s nivån över Manuels prov, med varierande resultat. En hund ville inte alls, en annan fick en trea och en tredje fick en etta. Det var fantastiskt trevligt att prata med ägarna. Det kändes så prestigelöst och öppenhjärtigt, precis som spårkursen vi gick i våras. Man är där för sin hunds skull, i andra hand för sin egen - man gläds åt framgångarna och tar inte så allvarligt på motgångarna, i varje fall på nivän jag och Manuel befinner oss. Jag blev lite orolig i början av spåret. Manuel spårade ovanligt långsamt rakt fram i tvåhundra meter. Det kändes som fyrahundra, vilket fick mig att börja undra hur många vinklar vi missat och vad Manuel egentligen spårade efter. Efter de tvåhundra metrarna (som den egentligen var) så stannade Manuel upp och såg lite osäker ut. Han stod så en liten stund tills han bestämde sig att gå till höger. Han spårade, men det gick som sagt inte snabbt. Successivt ökade tempot och han verkade klara vinklarna bra (genade i en vinkel), eftersom det inte var någon tvekan efter varje riktningsförändring förutom vid den sista vinkeln då det kom in ett "externt störningsmoment". Där ringade han och tog sig in på spåret igen efter en liten stund. I rask takt tog han sig mot klöven, tittade på den och gick förbi. Att han missade den berodde förmodligen på att vinden låg på från fel håll. Till slut ringade han in rådjursskånken. Kritiken efteråt kan sammanfattas: - klockren i spåret. "Han vet hur man spårar".
- långsam
- känslig för störningar (dock inte så mycket att han inte klarar av att utföra sin uppgift)
Kritiken sammanfaller ganska väl med hur jag upplevt träningen de senaste månaderna: Manuel har varit väldigt noggrann i spåret. När jag jämfört GPS-spåren för spårläggning och Manuels spårning så har skillnaderna snarare kunnat skyllas på avikelser i GPS:ens positionering än att Manuel avvikit från spåret. Ett spår på 600 meter tar mellan 17 och 22 minuter, lite beroende på väderlek, terräng och humör. Provet tog 26 minuter. Varför går bara spekulera om. Jag gissar att min nervositet, som jag förvisso inte själv störde mig på, påverkade honom mest. Domaren hade en viss "pondus", vilket också kan ha påverkat. En annan faktor är givetvis Manuels dagsform. Det kanske är overkill att försöka analysera ett lyckat prov, men ska jag, Mikael, kunna göra något bättre nästa gång så tror jag att det är nödvändigt. Mitt mål är att genomföra ett prov lika bra som vi genomför ett träningspass. Eftersom Manuel läser mig som ur en bok, är det inte särskilt långsökt att påstå att min nivå av stresshormoner påverkar honom starkt och han gör allt för att lugna mig. Det är en punkt jag får jobba med. Nu börjar öppenklassträningen. Det innebär att jag måste lägga spår ett halvt dygn innan vi går spåret (mot tidigare 2-5 timmar) samt att jag får testa och träna hans skottfasthet. Det känns som att han inte reagerar på skott när vi t ex går på Spillepengen och passerar skjutbanan. Vi tänker dock inte ta några risker, utan vi tänker gå varsamt tillväga för att ta reda på om han hanterar ett skott som avfyras på nära håll i skogen. Visar det sig att det inte går så får vi fortsätta att träna och strunta i att gå fler prov. Mikael
|
