Idag var det sista träningen inför provet nästa vecka. Det såg ut att bli en blöt dag även idag, men det sprack upp efter lunch. När vi la spåren så var det 100-procentig luftfuktighet i skogen och svetten rann av mig. Vi använde GPS när vi la spår och även om det inte är extakt (plus/minus femton meter i värsta fall) så var det till väldigt stor hjälp.

Spårningen gick ganska bra, tror jag. Eftersom jag gick eget spår så kände jag mig ganska säker på var spåret gick och kunde ganska lätt konstatera om Manuel var rätt i spåret. Jag tror inte att han var i spåret en enda gång om jag ska vara ärlig. I början gick han sju-åtta meter till vänster om spåret och vinden kom snett framifrån från vänster. Hur han lyckades att följa spåret är obegripligt. Han måste fått vittring på spåret längre fram som gick i en vinkel till vänster längre fram. Han tar gärna genvägar, på gott och ont. I slutet skulle vi över en grusväg över till ett kalhygge, där spårslutet var. Från skogen till kalhygget var det en sträcka på cirka 100 meter, rakt fram. Sedan gick spåret i en vinkel vänster en bit in på hygget och cirka 50 meter senare var spårslutet. I stället för att gå rakt ut på kalhygget, ville Manuel ta vänster redan på vägen. Hade jag det inte varit för att han fortfarande vittrade, så hade jag trott att han tröttnat och ville gör något annat. Jag kände mig kluven inför uppmaningen från instruktören att ta tillbaka honom till spåret, men jag lydde och det var inga problem för honom att därefter följa spåret till klöven. Jag hade velat låta honom gå på vägen av ren nyfikenhet eftersom han förmodligen vittrade klöven. Vid ett tillfälle var vi av spåret och jag var tvungen att hjälpa honom tillbaka.

"Det är ingen annan hund här som spårar som han gör", sa instruktören efteråt. Kommentaren har ingenting med hur bra eller dålig han är, utan ett konstaterande att hans metod att hitta till klöven skiljer sig från de andra hundarnas. Jag håller med. "Han genar lite väl mycket, men han hittar till klöven", var hennes slutliga kommentar.

Jag pratade med en viltspårsdomare innan jag stack hem och frågade hur man bedömer en hund som inte går i spåret. Han menade på att hunden i princip får göra som den vill för att hitta till klöven under förutsättning att föraren inte hjälper, att man håller sig inom tidsramarna och att man inte är längre än 100 meter från spåret.

Mikael