Idag gick jag med Manuel i bokskogen. Vädret var helt okej och en måttlig vind från sydost gjorde att luften borde föra med sig alla lukter från skogen in i Manuel nos. Ja, vi hade lite vildsvinsträning. Han gick med svansen i en relativt hård kringla och rent allmänt var han alert. Vid vissa ställen märkte jag att han vittrade, men eftersom han ville följa vittringen så var det garanterat något hjortdjur. Inte en enda gång under den första timmen reagerade han på någon lukt. Han MÅSTE ha känt att det var vildsvin någonstans i skogen, men bara till den grad att han bara kände att han behövde vara beredd, inte fly.

När vi hade cirka en kilometer kvar så såg jag ett vildsvin (50-60 cm högt, så jag gissar att det inte var så gammalt) trettio meter framför oss. Jag tror inte Manuel hann se det, men några sekunder senare fick han vittring och omedelbart gick svansen ner, öronen bakåt och han började dra i väg. Jag ska inte förneka att pulsen steg även på mig, men eftersom det försvann in i skogen så försökte hjärnan tala om för mig att det var lugnt. Inte minst för Manuels skull var jag tvungen att spela oberörd. Efter cirka en minuts promenad så hade Manuel återgått till beredd-men-inte-rädd-läget.

Det här var en väldigt nyttig erfarenhet. Jag tror att vi ska utgå från att vildsvinen är mycket nära eller har mycket nyligen lämnat platsen när Manuel vill ta till flykt. En sida av mig tycker att han är väldigt klok, men den andra sidan vill att han ska lita på mig. Mitt omdöme kan i och för sig ifrågasättas av Manuel när vi håller på att gå rakt på en gris.

Mikael