Igår var vi Finnstorp på Söderåsen, någon mil från Kågeröd. Det går trögt för våren att nå dit, men den kommer även om det går långsamt. På vägen dit från Malmö är det stor skillnad från lördag till lördag. I det kuperade landskapet runt Tågarp och Sireköpinge är det otroligt vackert nu. Det är en upplevelse i sig att åka samma sträcka på småvägar en gång i veckan.

Manuel visade inga tecken på att det skulle finnas vildsvin i närheten. Om det beror på att det faktiskt inte fanns några inom luktbart avstånd eller något annat vill jag låta vara osagt. Min grupp la ett spår i varierad terräng: skog, våtmark och kalhygge. Instruktionerna var att få med lite björnbärssnår, något som en del hundar inte alls tycker om. Jag kan knappast klandra dem, men i ett eftersök måste dylika obehag övervinnas. Samtliga hundar gick igenom eller hittade vägar runt.

Eftersom vi i regel inte går våra egna spår så fick jag och Manuel gå ett osnitslat spår motsvarande anlagsprov. Det är sexhundra meter långt och har minst fyra vinklar. När vi startade spåret så var starten utmärkt plus ytterligare snitsel för att markera riktningen. Jag hade missat informationen att det var osnitslat så när vi passerat den andra snitseln letade jag febrilt efter fler, men jag kunde inte hitta några. Manuel hade fullt upp att spåra så jag hängde bara på - och fortsatte att leta efter snitslar. När vi kommit cirka 150 meter och jag fortfarande inte hittat någon (förbannad) snitsel så beslöt jag mig för att bli ett maskformigt bihang till den som verkade veta vad han gjorde (Manuel). Jag gick som en turist efter honom. Vi kom av spåret rejält ett tag och vi blev instruerade att vända. Instruktören sa efteråt att med tanke på hur Manuel presterade under spårningen så hade han sannolikt hittat tillbaka utan hjälp, men eftersom det var tidigt i spårningen så var det svårt att avgöra. Som sagt, jag följde efter Manuel och började slappna av. Jag tittade på hur han spårade rent tekniskt sett. Han följer spåret med nosen i backen, men märker han att spårets intensitet börjar avta så höjer han nosen i vädret en kort stund (1-2 sekunder) och vänder tillbaka luftvittringens riktning tills han kommer på spåret igen. Han spårar lugnt och det verkar som att han inte vill slösa energi i onödan. Något som talar för det sistnämnda är att jag inte kan skönja någon påtaglig trötthet efteråt, vare sig fysiskt eller mentalt. Många som sysslar med spårning säger att deras hundar är helt slut efteråt, men det kan jag faktiskt inte säga om Manuel. Det skulle vara intressant att veta om det är ett rastypiskt eller individuellt drag.

Jag skrev förra veckan att jag trodde att polletten hade trillat ner. Det hade den gjort. När han hittade klöven så hade jag en liten, liten klump i halsen. Även om det gick bra förra gången så var gårdagens spårning ett ofantligt kliv framåt. Den enda gången jag sa något till Manuel under spårningen var när han hittat klöven och fick allt välförtjänt beröm. Igår var motivationen på topp och han visste precis vad han skulle göra. Den här dagen kommer jag att minnas som en höjdpunkt i mitt liv.

 Mikael