Det blev en lite strulig inledning på viltspårkursen. Mitt namn hade tappats bort så jag fick aldrig nödvändig information om kursen. När jag kontaktade kursledaren så erbjöd han privatlektioner så att jag och Manuel skulle hinna i kapp de andra kursekipagen, som redan haft två kursdagar.

I dag hade vi privatlektionen. Jag stack lite tidigare från jobbet så att vi skulle kunna spåra i dagsljus. Först hade vi lite "teori". Det mesta rörde praktiska saker runt kursen, men syftet var också att lära känna varandra lite bätte. Jag har träffat kursledaren på harjakt tidigare så helt obekanta var vi inte. Under hela teorilektionen kelade jag med en vorstehvalp. En mysig lektion med andra ord.

En stund senare fick kursledaren träffa Manuel, som fram till nu legat i bilen. Manuel var som vanligt mycket skeptisk till främmande personer, framförallt män. Kursledaren såg det och därför satte vi i gång att spåra direkt, utan att hälsa. Manuel hittade spåret direkt, men var väldigt ofokuserad. Det följde ju efter en främmande gubbe hela tiden. De första 25 procenten av spåret blev lite sådär. Manuel stannade emellanåt och tittade granskande på kursledaren. Det var stressande för Manuel och han blev successivt "lägre" och till slut la han svansen. Han behövde mitt stöd och uppmuntran. När han väl fick det så blev det en annan hund. Jag har faktiskt inte varit med om att få den responsen från Manuel. "Braaaaa!!!" och "Duuuuktig!!!" blev verkligen en gaspedal. Spåret vi gick var verkligen inte enkelt. Det var väldigt mycket vinklar och totalt cirka 250 meter långt. Efter ett tag kände jag mig "lost" och var osäker på om vi gick rätt. Kursledaren sa bara "lita på din hund". Det gjorde jag och till slut kom vi fram till hjortklöven.

Vi eftersnacket sa kursledaren att Manuel har inga problem med att spåra och han har ett bra tempo. Han kommer att behöva stöd av mig de första gångerna för det kommer alltid att följa med okända människor som han måste förhålla sig till. En intressant notering kursledaren gjorde var att Manuel gärna tog ut svängarna men hittade ändå tillbaka till spåret. Vorsteh, till exempel, sicksackar gärna över spåret och basset går gärna med nosen i backen utan att avvika från spåret. Jag kände mig väldigt nöjd efteråt, med allt!

På vägen hem såg jag en märklig fågel. Jag reagerade först på de tunga vingslagen i motvinden och de enorma vingarna. När jag kommit lite närmare så såg jag att det var en örn, en kungsörn. Det är verkligen en mäktig fågel.

Mikael